Byarnas historia

Nedan följer några exempel på den initiativkraft och uppfinningsrikedom som gjort Östanhol och Laknäs kända, långt utanför kommunens gränser. Laknässparken, kakelugnar och tegel är några exempel på produkter som tillverkats i byarna.

Laknässparkens historia

"Transportmedlet (sparken) håller sig också med en egen Rolls Royce – Laknäs- eller Leksandssparken. Denna lyxvariant har vackra svarvningar på handtagen och brättena på medarna avslutas med en spiral. Laknässparken är dessutom försedd med handbroms!

Åke Jönsson Journalist och författare"

Sparkfabriken, som låg vid sjösidan i början av nuvarande Laknäs Strandvägen, Tillverkade sparkar från början av 1900-talet fram till 1950-talet.

"Strax före första världskrigets utbrott gjorde man ett tjugotal om året. De betingade 12 kronor utan och 15 kronor med broms. Ännu 1914 tillverkade man sparkstöttingar helt i trä, sparkar med järnmedar hade emellertid framställts före 1910. Omkring 1930 kostade en spark 25 kronor och under 1950-talet 40 kronor. Till utseendet skiljde de sig från mer fabriksmässigt framställda sparkar, som tillverkades t.ex. i Orsa. De var vackert snidade och speciellt utmärkande var de framtill kraftigt uppsvängda medarna, vars karaktäristiska form skall ha inspirerats av fiolhalsen. "

Saxat ur boken
"Laknäs by i Leksands socken 1850-1985" av Laknäs bycirkel

Kakelugnstillverkning i Laknäs-Östanhol

"Kakelugnstillverkningen startade på Lissåkersudden i Östanhol på 1870-talet (möjligen tidigare), av Bond Per Andersson. I mitten av 1880-talet övertogs tillverkningen av Per Bolin, som från början hette Hök Per Persson och som också var från Östanhol. Han var gift med en dotter till Bond Pers bror. På bondgården fanns en tid ytterligare en kakelugnsfabrik, som tillhörde Jonas Malmberg, som så småningom flyttade till Rättvik. Per Bolin hade som medhjälpare Erik Åkerström från Ålgården i Laknäs. När Bolin lade ner verksamheten i Östanhol 1899 tog Åkerström vid och startade samma år ett kakelugnsmakeri på Kolnäsudden i Laknäs. Här pågick verksamheten till 1927, med några års uppehåll under 1920-talet, för att sedan ej mer återupptas."

"Under Östanholstiden togs leran till kaklen dels från en plats vid Stenbyn öster om byn dels från Siljans botten. Den förstnämnde leran innehöll sten och grus, som först måste skiljas från genom uppslamning i vatten. Sedan man flyttat tillverkningen till Koludden, fortsatte man man att ta lera från den grunda Östanholsvikens botten."
Saxat ur boken
"Laknäs by i Leksands socken 1850-1985" av Laknäs bycirkel

Tegeltillverkning

"Enligt Daniel Wiktorins memoarer förekom murtegeltillverkning till husbehov i Laknäs redan på 1600-talet. Eftersom förutsättningarna var goda: lämplig lera och bra läge med goda möjligheter till sjöfarter, började man så småningom, i början av 1800-talet, att även sälja en del tegel. Vid mitten av århundradet förlades tillverkningen till laknäsböndernas mark på Stumsnäsudden, eftersom här fanns tillgång på både lera och bränsle. En del såldes dock obränt.

Tillverkningen blev inte långvarig i Stumsnäs. I början av 1870-talet överfördes den till byn, närmare bestämt till stranden i sydväst, där familjen Kolmyr höll till. Kolmyrs, som senare kallade sig Hedlund, fick snart många efterföljare. År 1900 höll följande tegelslagare till vid Kolmyrviken: Kolmyr-Hedlund, Lundqvist, Lindblad från Tällberg, Jönsa-Lundblad, Ollas och Björklund. Hos den sistnämnde tippades leran ner i bråken (=blandaren) från en hög slänt. Vid Storbåtshusen i närheten av av Tällbergs brygga fanns följande: Wigander, Sandberg, Lärfars och Wiktorin (ej Daniel). Men många fler har från och till sysslat med tegelslageri, t.ex Svedu (Grind), som höll till hemma vid gården, Lassas, som höll till vid nuvarande sågen samt Westling och Berglind i Tällberg. Även i Plintsberg förekom tegeltillverkning. Arbetskraften utgjordes mestadels av familjerna själva, även om särskilt anställda också förekom. När det behövdes extra mycket arbetsfolk turades tegelslagarfamiljerna om att hjälpa varandra.

1902 var ett märkesår. Då byggdes den första, och enda permanenta välvda brännugnen, som för övrigt fortfarande står kvar. Den rymde 25000 stenar. Ägare var Anders Hedlund-Kolmyr (hälften), Per Lundqvist (en fjärdedel) och Anders Lindblad (en fjärdedel). Jämsides med denna ugn användes även i fortsättningen de äldre s.k. fältugnarna eller liknande. De senare rymde c:a. 10000 stenar.

Hur stor den årliga produktionen i byn var, är svårt att säga, men det måste ha rört sig om 100.000-tals stenar under årtiondena omkring sekelskiftet. Som exempel kan nämnas, att den största tegelslagaren, Hedlund-Kolmyr, under tiden 1909 - 1939 gjorde i genomsnitt, 36.000 tegel om året. Under första världskriget, då efterfrågan var stor och priserna höga, gjorde han 50.000 - 60.000 om året. År 1953 tillverkade Erik Kolmyr 48.000.

Under slutet av 1930-talet, då Gösta Lundqvist började hjälpa till, var fortfarande fyra tegelslagerier i gång. Sedan minskade så småningom antalet, och den siste, som slog tegel, var ovan nämnde Erik Kolmyr, som upphörde med sin verksamhet 1954. Orsaken till detta lär ha varit brist på arbetskraft. Någon försämrad lönsamhet var det inte."

Utdrag från boken
"Laknäs by i Leksands socken 1850-1985" av Laknäs bycirkel

Sidan uppdaterad 2015-05-03.